1 Oktober den stora dagen...

Det började den 30 september, en helt vanlig dag, jag var ganska trött men hade bestämt mig för att städa hela lägenheten, vilket jag också gjorde. Damma, dammsuga, våttorka, sen bakade jag en sockerkaka, men egentligen bara för att få smaka på smeten som blev över, kakan skulle Micke få äta. På kvällen tog jag och Mikael en promenad runt Söder och ner till Slussen som blivit lite av en kvälls rutin under den sista månaden av min graviditet, vi gick några extra långa trappor i slussen. Va skönt det skulle vara om bebisen inte går över tiden tänkte jag för mig själv, men tålamod måste man ha. Vi kom hem och tog det bara lungt under kvällen, vid tio tiden kände jag att den vanliga molande värken i ryggen blev en anings vassare, men la inte så stor vikt vid det.

Vid två tiden på natten kände jag en starkare värk och plötsligt hur vattnet går och rusar in i badrummet. Jag ringer min mamma det första jag gör, hon hade känt på sig vad som skulle hända! Mammor, tack Gud för dom. Vi ringde till BB, dom sa att vi skulle komma in på undersökning under morgondagen. Okej, tänkte vi och försökte ta det lungt, men när värkarna kom tätare och tätare på en gång så fortsatte vi att ringa och till slut när jag inte stod ut längre så fick vi ringa taxi och jag fick släpa mig ut. Kunde knappt få på mig mina kläder och Micke undrade om jag var överkänslig eftersom vanligtvis så ska väll det ta lite längre tid för förstföderskor.

Efter att ha försökt förhandla med en dryg taxi chafför som vägrade ta kort eller ge oss växel lämnade vi honom utan att betala. Vi kom till Södra BB kl 04.00. Jag fick läggas på en säng och köras genom dom långa koridorerna, varje värk var fruktansvärd och kom otroligt tätt.

Jag blev undersökt och de visade sig att jag var öppen 6-7 cm. Micke blev jätte glad, men jag var snurrig av både lustgas och smärta och började be Fader vår, "Det är bra Joy" sa barnmorskan.

Efter många böner om att få epidral, kom till slut en läkare, men efter mycket om och men fick han ändå inte in slangen i ryggen och behövde hämta en annan läkare. Men under den här tiden, började lilla Valentino på att komma ut, så de fick avbryta hela proceduren och flytta mig till en annan säng. Där satte de på sugklocka och ett, två, tre så var han ute! 06.37 1 oktober.

Vilken lättnad, vilken känsla! Glädje tårar av att äntligen är vår bebis här. Vi tittade vad det blev, och inte till förvåning så var det en liten pojke. Precis det som vi trott! Och som alla andra misstänkt. 3335 g och 51 cm lång. Dagen efter förlossningen fick jag hög feber och fruktansvärda magsmärtor, vilket gjorde att vi fick stanna några dagar extra. Min älskade stora syster som då var höggravid var på besök hos barnmorskan under den dagen och kom och titta till mig. Hon sa då att vi skulle äta frukost tillsammans på lördag morgonen på BB i hopp om att lilla bebisen skulle komma ut. Mina föräldrar kom också och titta till mig, trots besöksförbud under influensa tider.

Mamma och pappa hade köpt godis och skvallertidningar så jag, Micke och Valentino skulle ha något och göra under vistelsen på sjukhuset, underbara! På lördag morgon ringer min svåger, och det visar sig att Sofia har fött en liten flicka under morgonen, i samma rum som jag födde Valentino! Lilla baby Rose, så fantastiskt underbar och söt med sitt kolsvarta hår och mörka ögon, hon är ett mirakel! Kusiner, men olika som natt och dag. Det blev en liten familjeträff med godis och körslaget framför teven sen på kvällen och hemfärd på söndags förmiddagen.

Det kunde inte bli bättre! Jag tackar Gud som verkligen var med både mig och min syster under den här speciella tiden, det finns inte ord.....